Idag har vi repeterat vigseln i kyrkan med pastorn och alla andra inblandade. Jag måste erkänna att det pirrade i magen när jag gick längs altargången. Fram tills idag när folk har frågat "Är du nervös?" så har jag sagt nej. Och menat det. Men nu när jag inte har tusen saker att göra och femtio personer att ringa varje dag så har jag helt plötsligt tid att vara nervös.

Jag vet inte varför egentligen. Jag har världens bästa karl, och är omringad av människor som kommer göra allt de kan för att göra den här dagen till den bästa i mitt (och Davids) liv. Så varför oroa sig?

Men jag antar att det är okej. Det är naturligt. Man SKA vara nervös inför sin bröllopsdag. Jag kan åtminstone trösta mig med att det bara är några timmar av nervositet kvar.

Sedan är det över. Då är det han och jag. För-all-tid. ❤