När jag och pappa kom till kyrkan möttes vi av pastorn och värdparet. När jag såg dem kände jag hur verkligheten slog emot mig. Det är nu det händer. Det är på riktigt. Det är JAG som ska gifta mig. Vi ställde oss bakom de stängda kyrkdörrarna och väntade på att ingångsmarschen skulle börja spelas, och jag kände mig lätt illamående av nervositet.

 

Slutligen öppnades dörrarna, och hundratals ögon vändes mot mig. Familj, släkt, vänner och bekanta. Alla hade kommit dit för vår skull, och jag kände en våg av lycka strömma genom kroppen. Det tog flera sekunder innan jag såg David som stod längst fram i kyrkan och log mot mig med hela ansiktet. Så stilig han var!

 

När vigselakten började kom nervositeten tillbaka. Jag minns att det gick bra för textläsarna, jag minns att alla som spelade och sjöng var jätteduktiga, jag minns att jag sa "Ja", och jag minns att jag skrattade mycket. Sedan minns jag inte så mycket mer. Jag är väldigt glad att vigseln videofilmades, för jag kommer behöva titta på den filmen och bli påmind om vad som hände.

 

Efter vigseln lämnade jag och David kyrksalen och gick upp på läktaren för att vänta på att kyrkan skulle tömmas på folk. Där fick vi äntligen chansen att prata med varandra om hur nervösa vi hade varit innan och under vigseln, och säga hur fin den andre var.

 

Vi fick snart komma ut på kyrktrappan där vi blev fullkomligt överösta med konfetti. Därefter formades en enorm kö med människor som ville krama och gratulera oss. Jag blev än en gång tagen av hur många som hade kommit dit för vår skull. Det var otroligt uppskattat ska ni veta!

 

När det var färdigt kom pappa och hämtade upp oss i vår flyktbil. Med Sandra och hennes "assistent" Alexander i släptåg åkte vi sedan iväg för att fotograferas i ungefär en timma innan vi skulle göra entré i festlokalen.